Varför?

Funderar varför. Varför skall det vara så svårt att ge samma uppmärksamhet åt mig som åt andra? Varför får jag inte samma bemötande som andra?

Är det verkligen sedan så underligt att jag är sur och inåt vänd?

Satt och tänkte på det där när en vän ringde åt mig. Jävla skitstövel till kar alltså! Så otroligt dålig stil att det borde inte vara sant! Vilken annan kar som helst skulle kommit ordagrant krypande på sina bara knän med diverse olika förlåt mig presenter, blommor, choklad you name it! Men ack nej! Åh vad arg man blir!

Det börja riktigt gräva i magen på en. Skulle det inte vara för vår underbara lilla solstråle så vete fan hur det skulle vara nu mera. Det är något otroligt jobbigt att behöva oroa sig för allt sådant när man lika väl skulle kunna ha det bra och problem fritt istället!

Nog blir det väl bra bara man börjar få fakta in präntat i huvudet åt honom?

Eller skall det verkligen behöva gå så långt att vi måste gå skilt en tid? Vill ju verkligen inte det. Men ibland, tyvärr, verkar det som om det vore det ända rätta. Dåligt att överhuvudtaget behöva tänka på det viset. Men vad kan man annat göra?