Inte länge mamma ledigt kvar mera, sedan får pappa ta över sin pappa månad. Skall bli skönt att få börja jobba igen. Vissa kanske funderar hur jag ens kan tänka på det viset. But I'm starting to think I really need a break from this. Älskar min lilla son mera än någonting annat. Men jag längtar att få börja jobba! Gissa om jag skulle vilja redan börja med att hoppa in någon stans! Vad det skulle vara skönt att få lite paus från denna vardag vi nu har. Stiger upp, William gnäller och är på dåligt humör, visst inte alltid, men oftast! Försöker få honom att äta morgon gröten. Men ack nej. Vill inte. Sedan försöker vi sova en liten stund på dagen att han skall orka vara uppe. Men nej. Passar honom inte! Så vi fortsätter med att vara gnälliga och trötta. Det finns vissa dagar som det går för sig. Men skulle det bara kunna vara varje dag så skulle det gå an!
Maten är han inte alls intresserad av. Utan det är bara mjölken som han vill ha. Han borde så småningom börja lära sig att leva på lite annat än på mjölk. Men herrn vill inte det!
Skall strida med honom snart igen och försöka få i honom lite mat. Får se hur det lyckas. I andra fall är det pappa som får mata honom. Då äter han i alla fall duktigt.
Känns så jobbigt tillika när det är bara pappa som gäller. Så var det när han vaknade till liv i magen och så har det varit sedan han föddes. Folk talar om att det ändrar sig, men när gör det?
Skall se om jag möjligtvis får dricka mitt kaffe i lugn och ro nu. Eller om det är för mycket begärt.
Satt igår också och funderade. På allting och ingenting. Hur små saker kan reta upp en. Eller små och små. Med tanke på vad han berättar och när man ser tillbaka på allting vi har gjort tillsammans så blir man nog och fundera ifall man inte är lika mycket värd som alla andra. Jag menar. Det är väl fan i mig inte så svårt att packa en liten väska med någonting och ordna barnvakt för en timme eller två och fara iväg med en någonstans och bara vara jag och han? Bara sitta och prata eller vad som helst?!!
Ibland känns det bara som om jag inte är lika mycket värd. Och som att alla andra är viktigare och bättre än mig. Vilket jag inte tycker att man ens borde känna.
Det nästan värsta är när han många gånger också berättar hur han "satsar" mera på andra. He does more effort to please others, but god damnit not me! Känns för jävligt för att vara ritkigt ärlig. Vet inte heller hur rakt på sak man måste vara egentligen för att någonting skall gå fram i huvudet på honom! Tycker nog personligen att många saker säger jag så rakt som jag bara kan. Men då anser han att jag bara ger honom "piikar" över nåt. Sedan då man bara ger små "piikar" så tar han det på fullaste allvar, vänder det som han vill, oftast då negativt, som om jag ger honom kritik eller nåt. Och blir sur. Givande att ens försöka. Så varför försöker man då så intensivt hela tiden att få någonting fram? För det verkar ju inte vara värt det nå mera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar