Sista som skrivs.

Är tydligen så förbannat mycket fel över det här. Är tydligen så förbannat mycket fel att man lägger öronen i lås och totalt blockerar ut vad jag försöker säga och sedan vänder mig till bloggen för att lufta tankarna och försöka klara av vardagen med. Vet fan inte vad jag skall göra mera. Finns ingenting som är rätt.

Försöker se bra ut för någon annans skull. Försöker gå ner i vikt för att komma till den vikt jag var innan graviditeten. Sminkar mig, klär mig anständigt varje dag för att ingen skall behöva skämmas över mig. Men fan heller när det aldrig är rätt det jag gör.

Måste väl börja be om lov, samt VAD jag får lägga ut. Blir så otroligt förbannad när man alltid, ALLTID läser negativa saker.

Snälla vän. LÄS det positiva då! Finns fast HUR mycket som helst om HUR mycket jag ÄLSKAR dig. Hur mycket DU betyder för mig. Finns en och annan mening om att jag skulle göra ALLT för dig.

Men det tänker man totalt skita i att registrera i huvudet.

Satte och tänkte på det ute. Varför står jag ut med allt skit?

När jag är ledsen, inte får jag en kram eller tröst.

När jag bara vill få omhet och kärlek visat. Så är det alldeles för mycket begärt.

När jag behöver få bekräftat att jag betyder ens det minsta lilla. Så går det helt enkelt inte.

Försökte laga mig fin, att du stolt skulle villa visa upp mig. Försöker hela tiden laga mikg fin eller söt. För att kanske eventuellt få höra det.

Men det kommer jag aldrig att få höra.

Att n¨gongång få höra SANNINGEN av dig, istället för att bli ljugen åt rakt upp i ansiktet. Är någonting som jag aldrig heller kommer att få uppleva. Fundera då inte varför jag inte har tillit för dig!

Ta allting ifrån mig som du bara kan. Ta den ända trösten jag haft sedan allt annat blivit taget ur mitt liv. Men för guds skull GE mig någonting tillbaka då! Förstår inte själv hur det inte kan ha gått fram vid det här laget! Vad är det som är så förbannat svårt att förstå?

Det är till mig du, efter många om och men, säger att du älskar mig. Det är mig, då du vill ha någonting, som du håller och och gosas med. Varför skall det då vara så svårt att bekräfta det för mig. Vid andra tillfällen än då jag tvingar det ur dig? Hjälp mig att förstå! Kan kanske ändra på mig jag också. Men då behöver det börja arbetas på allting. Man kan fan inte lämna det på det här viset. Som du gör varje gång!

Varje gång det brakar löst. SLutar du det hela med: "Jag går och sova nu jag", "Sluta vara så där löjlig och gråta","Allt är ändå mitt fel nu igen", eller så stormar du ut ur lägenheten. Vad är vitsen med det? Bli för helvete inte arg på mig då. Utan LYSSNA på vad jag har att säga. Låt mig inte gnälla om det i evigheter och sedan då jag blir arg över att tala till väggen bli arg på mig.

Är väl inte så FÖRBANNAT SVÅRT ATT LYSSNA!!!?!

Du lyssnar i alla fall väldigt duktigt på grannarna och övriga personer i vår omgivning. Alla förutom mig. Som det kanske skulle löna sig att lyssna på!

Första natt turen på ett år!

Ett år sedan jag vakade senast! Skall bli riktigt trevligt. Fick dessutom ett natt erbjudande från en annan plats. Skulle hellre åka dit, men lovade redan till hoiv.kot. att jag skulle vaka där. Kanske det går sig an. Känns väldigt jobbigt nu så jag fått så många erbjudanden från Lojo, skulle hellre arbeta turer där än vart jag råkat vara bortlovad från förr. Känns nog jobbigt.

Var på Billnäs oktoberfest igår. Riktigt trevligt i början. Men sedan började alla man hade gått ut med sprida på sig och springa över allt. Så det var mindre trevligt att stå och bara se runt. Medan man har en full karl som tafsar på en. Visst, ÄLSKAR att få uppmärksamhet av honom. Men inte när han tafsar så att alla ser.

Åkte hem ganska tidigt. Försökte sitta uppe och vänta på att han skulle komma hem. Men han hade tydligen åkt till Affes efter oktoberfesten. Vilket han LOVADE att inte göra. Börjar bli så trött på att han fortsätter att lova och aldrig håller det han lovar.

Men jag borde väl vara van med det redan vid det här laget. Ingenting borde förvåna en mera.

Känns bara så jävla skit att troget tro på honom och lita på honom när han gång på gång lovar och ALDRIG håller det han lovar. Börjar känna sig ganska blåögd och patetisk. Funderar många gånger på vad andra tänker om en egentligen. Funderar på hur många egentligen känner "sympati" för en. Inte sympati direkt, hittar inga andra ord att förklara vad jag menar nu vid det här laget. Nu sitter M och hans bror hos grannen och umgås där. Medan man själv sitter hemma och funderar på att börja städa upp allt skit efter honom.

Måste väl börja vänja mig vid det att grannarna är viktigare än vad jag och WIlliam är. Nå grannarna bryr sig ju nog om pojken, han får gärna vara med dem när de sitter uppe halva natten hos någondera av dem. Men att jo.

Ska börja laga mig klar för att fara efter William nu. Vill hinna myspysa med honom innan han skall till Mormor och Morbror Casper och sova över natten. Han får åka med den sedan i morgon ut till Tenala och hälsa på Gamla Mormor och umgås där. Riktigt trevligt att han får vara med dem så hinner jag sova efter natten. Kommer säkert vara ritkigt kul för min mormor attfå se William när han har vuxit så mycket som han gjort! Kommer att få så ledsamt efter honom! Tänka sig, han kommer att vara hela TVÅ nätter borta hemifrån! Känns nog verkligen hemskt!

Får ritkigt ångest då jag tänker på det!

Nej men nu gäller det att aktivera sig och göra någonting vettigt!

Vart är världen på väg?

Har sett dokumentärer flera gånger om det, läst artiklar och undersökningar. Men idag, då jag löäse en artikel på aftonbladet... Det får mig bara att må illa! Allt flera kvinnor börjar operera sina könsorgan... För att de inte är NÖJDA med hur det ser ut där nere... Vad är problemet? Alla är olika. Man behöver ju inte se ut som en docka!?! Kom igen människor!

Om någon karl NÅGONSIN skulle säga åt mig att jag inte duger åt honom, för att mitt känsorgan inte ser bra ut så är det nog bara för honom att fara!

Bryr mig nog inte då om att jag är lätt överviktig och inte har det bästa utséendet. Take me or leave me. Duger jag inte så är det inte jag som förlorar någonting!

Läste en artikel också om en mamma som övergett sitt barn i en sopkorg på ett flygplan! WTF!!!

Orsaken till det var "blev våldtagen av sin arbetsgivare och vågade inte åka hem till sin pojkvän och barn med en liten bebis. Så när krystvärkarna började på flyget var det bara att föda och dumpa bebisen där!"

Vad i hela helvetet! Vill man inte ha barnet finns det alternativ som abort. Är man totalt emot det så har du ett väldigt bra alternativ till. Adoption. Jag kan garantera att det finns MÅNGA par som gärna skulle ta emot barnet med öppna armar och ge dem allting de förtjänar i världen! Istället för att läma en oskyldig liten bebis att dö ensam och övergiven! Sjuka människor!

Förstår inte hur man ens kan tänka tanken till att göra någonting sådant!

Skall börja gå och lägga mig nu. Måste upp relativt tidigt så att vi får William i skick att föras ner till farmor och sedan laga sig själv på jobb!

Skall bli intressant att se hur morgondagen blir. Mina förväntningar är inte de högsta precis.

Tråkig och regnig höstdag

Regnar och är mulet. Såg lovande ut på dagen då solen sken och det var varmt ute. Men så snabbt kan vädret vända. Vet inte riktigt heller om man kan säga att vädret reflekterar ens humör idag. Har varit på helt okej humör. Gjort en massa som skall göras.

Fick samtal från Aktias försäkringsbolag. De hade tagit bort alla klausuler från Williams försäkring. Det hade skett ett stort misstag på kontoret och de bade om ursäkt och hoppade att vi var nöjda med deras försäkringar och att vi hålls kvar som kunder hos dem.

Måste nog säga att jag blev positivt överraskad över det samtalet! Efter ett halft års stridigheter med FPA och Aktia så löser allting sig! Känns nog skönt att ha det på det klara!

Ringde sedan till MedOne i Lojo som jag gjort inhoppnings jobb hos. Berättade åt avdelningens skötare hur det var med min lön och hur det var med skatten som hade gått från lönen. Han skulle genast ringa lönekontoret och rätta till dem så skulle de ordna att jag fick rätt lön! Fick sedan några turer till hos dem! Vilket nog är väldigt roligt! Trivs så bra på platsen! Känns så synd att det är en ny firma som tar över jourverksamheten! Som jag sade på intervjun! Det är alldeles för bra för att vara sant! Typiskt när man hittar en plats man verkligen trivs på så skall det byta verksamhet. Känns verkligen bittert. Sedan verkar man vara fast vid en plats man inte trivs på. Känns ganska buttert det också.

Nog hittar vi väl en lösning bara tiden är inne. Har möjlighet att få ett 1 års kontrakt på en annan plats om jag vill. Negativa med det är att det är kommunalt! Trivs så bra med att arbeta inom den privata sektorn!

Har dessutom fixat akryl naglar åt mig själv. Ser nog så ut, men man lär sig. Har hemma nu av allting som jag behöver så jag får bara öva på det så börjar det löpa smidigare undan! Riktigt trevligt att sitta och fixa naglar. Små limbilder och diamanter som man fast sätter och leker med olika sorters och färgers nagellack! Kanske man skulle böra med någonslags manikyr firma? Fixar naglar och lagar speciellt. Skulle vara kul!

Har sagt mitt åt den andra nu. Tänker helt lämna den här saken. Börjar det inte hända någonting, så börjar jag verkligen tro att jag inte är tillräcklig för honom. Har verkligen försökt få honom att förstå hur jag känner och vad jag tänker.

Önskar bara han skulle inse att det inte lönar sig att fundera på vad andra tycker. Visst tror att det är många som skulle komma med någonting negativt. Men är det verkligen värt att sätta sin lycka i spel för man bryr sig alldeles för mycket om vad andra tänker? Känns största delen av tiden som om det är våran omgivnings tankar och åsikter som spelar största rollen i våran vardag! Vilket känns ganska bittert! Jobbigt och tråkigt hela det. Förstår verkligen inte mera. Är jag verkligen en så hemsk person att leva tillsammans med? Verkar ju så!?!

Kanske det löser sig förr eller senare? Endera går det mot det bättre eller så skiter sig allting. Förhoppningsvis går det mot det bättre. Och vi äntligen kan lämna allting bakom oss. Men det krävs mycket från båda sidor. Skall verkligen göra mitt allt för att ändra på saker. Tänker inte vänta med den saken. Fast det finns mcyket annat jag kommer att vänta med.

Det blir väl bra bara det blir färdigt. Bara livet reder upp sig så kommer väl lösningen där efter?

Skall väcka den äldre herren i huset och underhålla min underbara son... Som har öroninflammation... IGEN!

Bra när prioriteringarna är de rätta!

Blir så förbannat när min bättre hälft klarar av att prioritera. Efter innebandyn igår, kom han hem. Duschade, kollade in facebook och gick ut för att tala med sin bror och våra grannar. Istället för att ex. vika byket, plocka sina skitna kläder i bykkorgen, diska. Allting som det fanns att göra! Som jag bett honom göra i oändligheter redan. Känns väldigt muntert att komma hem från mammas. Skulle GÄRNA själv gjort det under kvällen. Men var som sagt barnvakt åt min yngsta lille bror! Så när jag väl ringer honom när jag startade, sade han att han var ute på gården och pratade med grannarna. Hinner köra några minuter och så får jag ett meddelande att de går över till grannen för att dricka kaffe. Måste nog då ringa upp och fråga ifall han verkligen anser att det är kaffe dags kvar före 9 på kvällen. Tydligen var det. De tyckte att jag skulle gå över med William, som skrek över att han var så sömnig! Väldigt mycket jag tänker göra det!

Fick själv komma hem och börja städa och diska. Plocka undan han skitna kläder och lägga den i bykkorgen... Föra soporna och allt annat som vi hade att göra hemma. Sedan var det dags att börja lägga William och sova. Skrev ett meddelande åt honom och frågade om han verkligen var seriös. Klockan var 10 vid det laget då. Fick William att somna in när han kom hem. Så fick vi sitta en stund med honom i famnen innan han fick gå i sin egen säng för att fortsätta sova.

Gasen till grillen var så klart slut när jag tänkte grilla några krovar som kvällsmat. Herren i huset hade lämnat gasen på när han senast grillade. Trevligt. så det blev några surskorpor och sedan sängen för min del.

Är så jävla förbannad på honom! Hittar inte ens alla ord för att kunna förklara det! När jag är hemma med pojken förväntas det att huset är felfritt när han kommer hem. Allting skall vara i tip-top skick och gjort. Vilke tinte är det enklaste när man har en liten som hänger fast i benen hela tiden och gör saker han inte får göra. Börjar vara så trött på det här när hans bror är hemma. Han skall vara i centrum hela tiden. Jag är totalt värdelös som människa när han är hemma. M kan inte stå på sig och säga ifrån, han bryr sig alldeles för mycket om vad andra tänker. Vilket jag inte orkar se på mera. Finns så förbannat mycket som bubblar på under ytan. Vet inte vilken ända man skall börja reda upp allting ifrån.

Bestämde mig att jag tänker skita i allting. Bryr mig blanka fan i vad de håller på med. Får fortsätta vara värdelös och obetydlig så länge broder lilla är hemma. Kanske värdet höijer litet grann efter det?

Funderade allvarligt på att leta efter en lägenhet åt mig igår. Skulle man slippa allt detta.

Vi kommer ändå ingen vart här. Det snurrar på, på samma spår dag ut och dag in. Vecka ut och vecka in. Har frågat flera gånger om det någonsin kommer att bli någonting. Visst kommer det att göra det... Still waiting for ANYTHING to happen'! Varför måste det vara så otroligt svårt?

Inte undra på att man känner sig onödig för honom. Som man inte skulle duga för honom. Bara en tillfällig buss innan hna hittar den rätta. Väldigt trevligt att gå och fundera på det dagligen, speciellt när man skulle ha mängder med andra saker att göra innan han kommer hem. Försök sedan få honom att förstå det!

Skall se ifall jag hittar lite Timmy Time åt William. Absolut favorit programmet! Pojken börjar dansa och ropa när han hör Timmy Time sången! Bara för härlig pojke jag har!

För krävande?

Sitter och funderar ifall jag är alldeles för krävande person. Som bäst håller jag koll på hur länge det har gått sedan senaste puss. Kram eller allting egentligen. Börjar kännas jobbigt att vi alltid måste börja strida för att någonting skall gå fram hos människan. De få gånger han berättar att han älskar mig, så ser man på honom att han verkligen menar det. Men det är alla andra små gånger som gör en så osäker!

Har annars det sämsta självförtroende i världen. Behöver bekräftat av honom att han bryr sig om en. Men det är alldeles för mycket begärt.

Förstår inte varför det skall vara så svårt att uppskatta en människa och kunna någon gång kunna berätta åt personen hur man känner. Jag berättar mer än gärna vad allt hos honom jag älskar! Finns inte mycket som jag inte skulle älska med honom!

Det jag egentligen längtar efter är att han skulle kunna öppna ögonen och inse vad det här gör åt mig! Någon gång kunna komma och ge mig en kram och en puss på kinden och säga att jag är söt! Väldigt krävande eller hur?

Försöker tänka på det att oberoende min putmage, selluliter på baken och den lilla övervikt jag än har kvar efter graviditeten så älskar han mig. Men han gör mig så osäker! Han har aldrig sagt åt mig att han skulle göra det. Saknar att ha honom och hålla om mig, kyssa mig sakta och säga att han bryr sig. Vill ju heller inte varje gång jag vill höra det, häva i honom en flaska cognac!

Innerst inne vet jag ju att han älskar mig och att han verkligen vill vara med mig. Men det skadar inte att säga det nu som då! Det skadar inte att någon gång komma hem med en blomma eller nåt' annat sött och överraska en!

Blir helt enkelt så ledsen av allting som varit. Saker och ting som aldrig kommer att hända. Ärligt talat så vet jag inte mera hur länge jag tänker vänta på det här följande steget! Börjar det inte hända någonting snarast så vet jag inte om jag ens vill mera fortsätta. Jo så klart att jga vill fortsätta vara tillsammans med personen jag älskar, men tror inte det kommer att bli någonting mera. Är bara så besviken på löften. Löften som man inte håller. Skjuter upp saker och ting bara för att man är rädd.

Börjar kännas som om jag inte är tillräckligt bra för honom. Som om han väntar på att någonting bättre kommer hans väg. Som om jag får duga nu tills andra alternativ dyker upp. Är det verkligen meningen att man måste känna så här? Hur länge skall man vänta på att det skall börja hända någonting?

Börjar få ångest känsla över allting. Försöker hela tiden mitt bästa. Börjar vara trött på att alltid få höra någonting negativt om oss. Funderar många gånger om det verkligen är så här det alltid kommer att vara? Om allting man sagt gått rakt ut genom andra örat på folk!

Skall dekorera min kaka klart nu. Får se om det blir till någonting.

Börjar nämligen snart stor gråta om jag inte får någonting annat att koncentrera mig på!