Tråkigt när det skall vara så.
Trots att han är sjuk har han sovit väldigt duktigt inatt! Somnade vid 10 tiden på kvällen, vaknade och gydde lite vid 3-4 tiden, somnade och sov vidare till 6 på morgonen! Trodde jag sovit igenom hans skrikande, men M berättade att han lite gnytt till på natten. Så han har nog sovit duktigt!
Somnade sedan om vid ca 7 tiden och sov ända till 10 på morgonen!
Så vi kan ju verkligen inte klaga på hans sov vanor! Plus att han sov väldigt mycket igår!
Lindrigt irriterad. Skall tydligen inte få göra någonting själv mera. Jobbigt det också. Visst kan ha William med mej. Han stör nog ändå inte så mycket. Men att ha M med sig hela tiden och kolla upp vad man gör. Så får man inte fråga någonting om personer han känner utan att det skall bli ett sånt jävla liv. Typiskt.
Underligt hur jag alltid skall uppoffra allting. Sedan blir det ett jävla halo om jag vill göra någonting jag vill och han inte är intresserad av det.
Varför är det alltid kvinnfolket som skall uppoffra allt? Och varför är det aldrig männen som behöver uppoffra någonting? Just typiskt!
Börjar bli ganska le på allting. Vet inte varför. Borde ju nog inte ta saker och ting så himla allvarligt. Men ibland känns allting som om det är emot en!
Jo jag vet! Jag är mamma, jag har ett helt annat ansvar än innan jag blev gravid. Kan inte göra saker och ting utan att planera det långt i för tid. Men varför är det enbart mamman som det gäller? Varför gäller inte samma regler åt pappan? Så här i allmänhet!?
Varför är det alltid, jag menar ALLTID kvinnorna som skall uppoffra saker och ting. Varför ALDRIG männen? Så är det i alla fall i vår familj. Det är alltid jag som får uppoffra saker så att M kan göra vad han vill. Han har rätten att bestämma sig i sista minut för att han skall ut och supa eller på korg, Jag har min första "supan" resa beställd, sedan september förra året. Så för mej gäller det ju att bestämma och fråga saker och ting LÅNGT innan det gäller för mig. Han kan berätta kvällen innan om sin planer. Vilket jag måste säga att jag tycker att är fel! Fast vi inte gör någonting speciellt. Men vad fan! Vill ha M hemma någon gång och hjälpa till med William. Han är inte svår, men jag är med honom 24/7. Typ... Förrutom då jag är på Zumba eller till butiken eller nåt annat. Som inte tar mera än 2 timmar. Som mest har jag väl varit borta från pojken 3-4 timmar i streck. Men vad är det jämfört med hans 18 timmar?
Jag bara frågar!
Det talas alltid om hur det skall vara jämn ställt mellan kvinnor och män. Men det är det ju verkligen inte! Inte i vårat samhälle! Folk må ta och prata om det bäst fan de vill.
Men när man börjar tänka på saken, riktigt grundligt. Så är det ju verkligen inte! När man börjar tänka på alla förväntningar folk har om kvinnorna och vilka förväntningar folk har om männen. Sedan vilka skyldigheter vi har som kvinnor/mammor. Vilka skyldigheter de har som män/pappor.
Visst, naturen gör ju sitt. Vissa saker har alltid varit som de är. Vissa saker har ändrats en del, vissa saker har ändrats drastiskt!
Skall börja underhålla min son nu så att M kan göra vad han vill. Det är ju inte som om jag skulle ha gjort NÅGONTING alls under dagen...
Det som MEST irriterar mig är det "jag är på jobb och försörjer familjen, du gör ju ingenting under dagarna än är med pojken"
News flash!
Jag BYTER gärna DIREKT! jag skulle nog hellre vara på jobb än vara hemma och "jobba" med allting här" För det är nog inte ett lätt jobb att vara hemma och mamma om någon kar ens vågar tro det!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar