Det gick åter engång på det viset...

Hade lite större förhoppningar denna gång... Han lovade dyrt och heligt att komma hem.. Han skulle inte gå ut på krog med de andra utan han skulle komma hem till oss. Han har ännu inte kommit... Svarar inte i telefon eller på meddelanden jag skickat honom.

Sedan vågar man fundera och undra varför jag inte har något förtroende för honom!?!

Har jag någonsin fått en god orsak till att ha förtroende för honom?

Så här går det varje gång! Han lovar dyrt och heligt. Jag säger vad jag tycker om att han far ut. Han kommer inte hem.

Plus allting annat han undan håller, smyger bakom ryggen på en. Det är så genom glas klart... Nå, ska väl låta honom fortsätta tro att han kan pissa en i linsen. Börjar bli så jävla trött på allt det här! Att han sedan tror att det går över att bort förklara allting!

Minns ännu den helgen jag började seriöst misstänka att jag väntade barn. Hade sådan ångest för allting. Han var och tog "några" i brankkis med sina vänner. Övertalade mej att låta honom gå med till en krog och fortsätta så skulle han komma hem... Han gjorde det aldrig. Följande dag ringde jag honom på förmiddagen. Inget svar... Sedan när han väl svarade vi ca 14 tiden på dagen.. Var han stup full... Han svarade inte i telefonen när jag försökte ringa honom. Måste ju tacka hans bror som i alla fall hade förstånd att svara i telefon och ringde mig och berättade vart han fanns, vad han gjorde. Skulle det inte varit för mina misstankar skulle jag lämnat honom då... Senare på kvällen talade jag med honom och berättade vad ajg tyckte om att han varit borta. Och bad honom att komma hem, ens en liten stund och vara med mig. Karn blev tokig! Började skälla på mej att det ända jag vill är att han skall sitta hemma och skita i sina vänner. Att han inte får gå ut någonstans... Sedan kastade han sönder sin telefon... Nice... Såg honom inte under lördagen... Först på söndagen kom han hem... Ingen ursäkt eller någonting... Bort förklaringar bara... Kiva... Tack för att du visar hur mycket jag betyder för dig...

Samma har det varit nu de senaste gångerna han gjort det, medan jag väntade William och nu flera gånger sedan vi fått pojken...

Aldrig att han skulle be om ursäkt av mig.

Verkar som om jag måste ha tålamod av stål. Jag skall tolerera allting.

Riktigt ärligt... Jag älskar honom. Mer än någonting annat. Men skulle det inte vara för vår gemensamma son, skulle jag, oberoende hur det skulle riva mej i hjärtat, hur sjukt det än skulle ta. Skulle jag lämna honom. Skulle verkligen inte tolerera det.

Mitt förra förhållande sket sig. Inte enbart för otroheten. Det var mer en lättnad att jag fick en bra orsak att lämna honom. Men där var det också. Flera gånger som han blev borta.. VAr på främant....

Jävla karar!

Skulle det inte vara för pojken. Jo jag vet att det skulle ta kål på en. Men vad fan!?! Skulle vilja veta hurdant liv det skulle vara om jag skulle göra samma åt honom. Speciellt nu när vi har en son. Lämna honom ensam hemma med William. Säga att jag far på några med mina vänner. Sedan skulle jag bli borta hela natten. Tror inte han skulle vara något imponerad av det.

Skall försöka lugna mej och se om jag skulle få någonting städat...

Ska försöka att inte slå ihjäl honom när han äntligen kommer hem!