När jag försöker förklara åt honom också om hans utbrott mot mig då jag försöker öppna mig får jag som svar "kan du nämna en gång som det skulle varit på det viset". Jo jag minns att det har hänt, men fan anamma mitt minne är inte ens en dag långt. Minns knappt någonting mera när vi har William att sköta om. Som om jag registrerar alla strider vi har?!
Skulle borde börja föra dagbok över alla gånger han blivit arg på mig och skrikit åt mig. Så att jag kan dra upp det följande gång vi strider. Givande liv vi har!
Känner mig så otroligt värdelös för både William och M. Så otroligt onödig att det inte är sant!
De fick åka ner ensamma idag. Har varken ork, lust eller iver att åka ner... Försöka se glad ut. Det minsta lilla elaka så skulle jag ändå flippa, storm gråta och sticka. Orkar verkligen inte. ÄR så trött på att leka super mamma och hemma fru. Gör allting, städar, diskar umgås, bakar, lagar mat, handlar... Med andra ord ALLT jag bara kan för att göra honom glad och nöjd. ALDRIG att jag skulle få någonting uppmuntrande tillbaka. Aldrig att jag får ett tack, eller någonting.
Varför är han ens tillsammans med mig? Kan bara komma på ett svar. Vi har barn ihop. Typ det ända. Inte säger han någonsin att han tycker om mig. Bara man någon gång skulle få en kram, eller en puss... Någonting spontant. Men det är för mycket begärt.
När det fortsätter på det här viset är det en massa gammalt som kommer upp igen. Blir så ledsen och sårad på allting som har försegått bakom ryggen på en. Så mycket så mycket. Skulle det vara vilken som helst annan kar som skulle ha gjort det mot en skulle jag lämnat honom omedelbart. Men ack så är denna kärlek. Skulle det inte vara för William skulle jag sticka. Speciellt det som har varit medan jag var gravid. Saker och ting ändras. Vissa saker ändras inte. Det är så sårande. Verkligen.
Hur mycket skall man orka ta emot? När skall det börja ändra sig? Vet verkligen inte om jag är redo att bli mera seriös ännu. Visst nu funderar någon säkert ifall vi inte redan är seriösa när vi har ett barn, visst jo det är vi. Men nu tänker jag mera på långsikt. Som skaffa hus, eventuellt gifta sig och sådant.
Visst det skulle vara helt underbart att skaffa hus tillsammans, ha vårt gemensamma hem. Men är det sedan värt det? Hur är det sedan längre fram i framtiden? Tänk om vi separerar. Allt pappers arbete och pengar som skall redas upp. Har varit med om så mycket, på väg att göra så stora misstag man bara kan göra. Gjort en del misstag. Tappat förtroende för människor överlag. Därför är jag inte säker. Visst jag kan vara med och hjälpa till, har gjort det, kommer alltid att göra det. Men lika bra med tanke på framtiden så anser jag att det är bättre om han tar han om allt detta med bostads köp och försäljningar. Visst blir det de huset vi skall och se på, är jag mera än villig att betala materialet vi behöver för att fixa upp det och laga det till vårt dröm hem. På det viset är det sedan lättare om det är EN som äger fastigheten och inte två om det blir en separation. På det viset kan man också skiljas på ett mycket enklare sätt.
Vill inte tänka på separation. Men emellan så verkar det så mycket enklare att ha det i bakhuvudet. För det är så många gånger som jag har varit beredd på att han sätter foten ner i backen och säger att han inte orkar mera.
Jag vet att jag kan vara jobbig. Men det är fan i mej väldigt tungt för mig också att leva med en person som inte kan säga hur han känner sig och lyssna på mig när jag försöker öppna mig. Sedan begär man ännu till att få vara mera engagerad i ens känslomässiga tankar och dylikt.
Men men... Skall försöka plocka upp här och vara den perfekta hemma frun än en gång. Skall bli intressant och se ifall det blir uppmärksammat det man gör...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar