Börjar verkligen räcka!

Nerverna börjar verkligen fara så småningom! Själv skall man ALLTID ställa upp, göra saker och ting för att hålla andra nöjda. Men det minsta lilla hjälp man begär så är fel! Kommer underfund med att jag verkligen INTE är en människo-människa. Kan inte med folk. Förstår mej verkligen inte!

Går man till stan är bilisterna påväg och köra över en, skit i mej men HALLO! jag har en BARNVAGN med mig! Gammla kärring fanskap skäller på "dagens ungdom, tonårs mammor som inte har respekt för äldre människor" Kärring fan! Tänk efter! Kan väl inte gå MITT på vägen med vagnen! Kan väl heller inte åka upp på en flera meters hög snöhög! Stå still och vänta 5 jävla sekunder så har du åter igen trottoaren för dig själv!

ARGH!

Sedan ens kära bättre hälft! Börjar smaka ordagrant SKIT att försöka tillfredställa honom och hans alla fem hundra femtio elva behov! Jag skall laga mat, städa, byka, diska och sköta pojken. Vaka med honom, mata honom, ta med honom över allt! Skit i om jag lider av sömnbrist! Har väl inte så jävla stor sexuell betydelse om jag är sönder sliten och trött. URSÄKTA mig då att jag inte orkar bry mig om mig själv! Har inte ens IVER till att göra det!

Det fan minsta han skulle kunna göra är uppmärksamma en ens nångång!

Nångång att han skulle komma och hålla om en, säga att han älskar mig. Har hört det EN gång. Då han var full. Känns givande att vara i ett förhållande vart man skulle göra ALLTING för den andra. Och man får skit tillbaka.

Önskar han ens någon gång skulle kunna överraska en med någonting fint. UTAN att ha någonting i baktanke.

Känns som om man duger enbart då man har någonting som han vill ha.

Bara man någon gång skulle bli bekräftad att man betyder någonting!

Känner mig så otroligt dålig då man inte verkar vara till någon nytta mera. Har burit och fött hans barn. Vad är det nu där sedan att fundera? Nu är det enbart dags att sköta om hushållet och uppfostra sonen. Kvinnans ställning i samhället.

Skulle jag inte älska honom och våran son, skulle jag packa våra saker och sticka. Utan tvivel. Börjar verkligen räcka nu allt detta!

William bara skriker hysteriskt. Har gjort det sedan 4 förra natten. Och nu fortsätter det. Vet inte vad jag skall göra mera. Orkar verkligen inte höra på det mera heller. Roligt när man själv är så slut och så förtvivlad att man inte kan göra någonting annat än gråta! Så här sitter vi båda, han skriker och gråter och jag bölar och tjuter... Vacker symfoni kör vi har här.

Är så arg och sårad. Känner mig verkligen hemsk och äcklig. Han vill knappt röra en mera. Kommer massvis med ursäkter och förklaringar hela tiden. Då vi får vill det är det pang på och thats it! Nice. Börjar känna sig som någon jävla känslolös docka. Verkar vara sådan synpunkt alla har på en...

I've got a news flash for you all

I'm NOT super mom, have never been, never going to be either.

Ska försöka få honom att vara tyst. Sedan när han kommer hem går jag ut härifrån. Orkar inte se honom just nu.

Så mycket som bara blivit undan skuffat och inte någonting mera. Så mycket som finns under ytan och bubblar på. Orkar inte ta itu med honom nu.

Direkt som jag ändå försöker tala med honom får jag höra en massa skit. Blir direkt nedvärderad och undan skuffad. So whats the god damned point of telling him how I feel and what's wrong?

Undrar verkligen. Sedan järmar han om att han vill veta... Och vi alla vet hur det går därefter!