Funderade över olika saker igår. Bland annat hur länge jag och M varit ett par. Kom på tal om första gången vi hade nåt' ihop. Då han utan att berätta någonting åt mig hade en annan brud...
Började fundera över det ganska mycket. Då börjar så klart mitt über goda självförtroende slå in. Om jag inte dög då. Om jag inte var tillräckligt bra för honom då. Så hur i hela helvete sku jag duga för honom nu? Eller är det bara det att han kom underfund med att jag nu bara får "duga" nu för han inte hittat någon annan? Sedan blev jag gravid och där var han fast vi mig?
Det här är orsaken varför jag måste få höra ofta att jag betyder någonting för honom. Men det får man ju inte. Har försökt förklarat för honom att det blir ju inte bättre att han håller på som han gör. Bland annat kommentarerna om att han inte är redo för någonting mera. Nice att veta det efter att jag burit hans barn i 9 månader och dessutom hade några väldigt otroligt smärtsamma timmar för att föda honom. Är detta sedan tacken? Börjar kännas ganska hemskt. Hittar inte ens ord till det mera.
Sedan för att komma till ännu mera deprimerande samtals ämne. Borde verkligen ta och städa. Suck. Skulle inte ha lust med det. Men det börjar se ut som ett bombaderat horhus igen här. Gått flera dagar och plockat upp och städat upp efter båda karlarna. Senaste gången var det jag som städade också. Börjar kännas ganska muntert det med. Nåja. Sådant är livet! Skall försöka hitta någonting att äta. Sedan kanske färga håret. Vet inte ännu om det är denna färg jag vill ha eller om jag skall gå ljusare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar