Nätt och jämnt

Det är precis så som det är. Nätt och jämt att det blir till någonting det här!

Jag har funderat... Vilket inte allt för ofta leder till någonting bra... Men iaf har jag funderat. Om man vill ha någonting gjort, ska man göra det själv, right?

Börjar nämligen bli så jävla förbannad när absolut ingenting händer. Jag öppnade hela mitt hjärta och själv. Fick inte ens en empatisk blick efter det. Så om jag vill att det börjar hända någonting, måste jag väl göra det själv? Ett ultimatum? Joko tai! Passar det inte, vill han inte utveckla någonting mera, så får det vara? Har i alla fall förklarat åt honom om hela situationen. har bönat och bett på mina bara knän att det skall hända någonting. Har verkligen gjort mitt allt nu. Vet inte ens mera vad man kan försöka. Får så många fina lov ord, sedan när det verkligen skulle gälla till att visa att man har "staka" så fegar man ur! VAD FAN?!?

Jag menar... Han borde väl kunna lita på mig? Vi bor tillsammans... Vi känner varandra sedan MÅNGA år tillbaka... Vi har en son tillsammans... Shouldn't that count for something?

Vetja! Nog blir det väl bra bara det blir färdigt? Dejavú all over againg. Känns som om jag skrivit/sagt det där x flere innan...

Men skall i alla fall försöka nu. Verkligen försöka. Om jag någonsin får samma förklaring som jag fick för snart ett år sedan, blir jag förbannad... Då får det banne mej vara NOG!

HUH!

Börjar liksom känna en viss press på mig själv nu. Också för andras del. Varför kan folk inte låta andra personer leva sitt eget liv? Göra sina egna beslut? Varför måste man hela tiden lägga sig i andras liv? Just keep track on your own life will you? Tror nämligen att där är den största orsaken till allting. Alla jävla hobbyn, alla jävla patetiska människor som ska bry sig om andras liv istället för sitt eget!

Vi lever vårt och ni lever ert, fine?