För krävande?

Sitter och funderar ifall jag är alldeles för krävande person. Som bäst håller jag koll på hur länge det har gått sedan senaste puss. Kram eller allting egentligen. Börjar kännas jobbigt att vi alltid måste börja strida för att någonting skall gå fram hos människan. De få gånger han berättar att han älskar mig, så ser man på honom att han verkligen menar det. Men det är alla andra små gånger som gör en så osäker!

Har annars det sämsta självförtroende i världen. Behöver bekräftat av honom att han bryr sig om en. Men det är alldeles för mycket begärt.

Förstår inte varför det skall vara så svårt att uppskatta en människa och kunna någon gång kunna berätta åt personen hur man känner. Jag berättar mer än gärna vad allt hos honom jag älskar! Finns inte mycket som jag inte skulle älska med honom!

Det jag egentligen längtar efter är att han skulle kunna öppna ögonen och inse vad det här gör åt mig! Någon gång kunna komma och ge mig en kram och en puss på kinden och säga att jag är söt! Väldigt krävande eller hur?

Försöker tänka på det att oberoende min putmage, selluliter på baken och den lilla övervikt jag än har kvar efter graviditeten så älskar han mig. Men han gör mig så osäker! Han har aldrig sagt åt mig att han skulle göra det. Saknar att ha honom och hålla om mig, kyssa mig sakta och säga att han bryr sig. Vill ju heller inte varje gång jag vill höra det, häva i honom en flaska cognac!

Innerst inne vet jag ju att han älskar mig och att han verkligen vill vara med mig. Men det skadar inte att säga det nu som då! Det skadar inte att någon gång komma hem med en blomma eller nåt' annat sött och överraska en!

Blir helt enkelt så ledsen av allting som varit. Saker och ting som aldrig kommer att hända. Ärligt talat så vet jag inte mera hur länge jag tänker vänta på det här följande steget! Börjar det inte hända någonting snarast så vet jag inte om jag ens vill mera fortsätta. Jo så klart att jga vill fortsätta vara tillsammans med personen jag älskar, men tror inte det kommer att bli någonting mera. Är bara så besviken på löften. Löften som man inte håller. Skjuter upp saker och ting bara för att man är rädd.

Börjar kännas som om jag inte är tillräckligt bra för honom. Som om han väntar på att någonting bättre kommer hans väg. Som om jag får duga nu tills andra alternativ dyker upp. Är det verkligen meningen att man måste känna så här? Hur länge skall man vänta på att det skall börja hända någonting?

Börjar få ångest känsla över allting. Försöker hela tiden mitt bästa. Börjar vara trött på att alltid få höra någonting negativt om oss. Funderar många gånger om det verkligen är så här det alltid kommer att vara? Om allting man sagt gått rakt ut genom andra örat på folk!

Skall dekorera min kaka klart nu. Får se om det blir till någonting.

Börjar nämligen snart stor gråta om jag inte får någonting annat att koncentrera mig på!