Tungt

Vet inte vart man skall börja...
Allting känns bara så himla tungt just nu. Kanske det bara är jag som är över känslig och över reagerar.
Vart skall man ens börja med allting som är nu?

Känner mig otillräckligt. Vet inte riktigt. Får en känsla av att jag är bara i vägen för honom. Kan inte leva upp till hans förväntningar, eller kanske inte det men leva upp till det han vill.
Visst ska vi ju få ett barn ihop. Men det känns just nu väldigt långsökt.
Känner mig inte tillräcklig. Som om jag inte helt enkelt är tillräckligt bra för honom.

Visst kan jag bra förstå honom att det känns jobbigt hela situationen nu. Har en fet ko hemma som bara klagar och gnäller. Vill ha uppmärksamhet och vill vara gullig och bara kramas. Jobbigt då man själv ser sig som man gör. Förstår honom bra.
Vill bara få lite uppmärksamhet av honom. Att han lägger märke till mig. Att jag skulel duga för honom och räcka till.

Bara så rädd att han då skall få för sig att han vill ha någonting annat i sitt liv än en fet ko och en skrikande unge...

Det är inte frågan om det att jag skulle börja vara osäker på det jag vill. För det är väl nog helt klart redan vid det här laget! Älskar honom mer än någonting annat. Finns ingenting annat jag vill än vara med honom! Få leva mitt liv med han och våran bebis! Kan inte komma på någon finare tanke än det!

Saknar bara de stunder när vi låg och höll om varandra och såg på film eller någonting. Utan att egentligen behöva göra någonting. Bara få ligga och hålla om honom. Få känna närhet och känna sig omtyckt.

Enda jag önskar är att det inte kommer någon smäll nu. Blir bara så rädd ibland. Vet inte vad man skall tänka om någonting.
Haft svårt att somna nu flera nätter när man bara vridit och vänt på sig och tankarna har snurrat runt allt sånt här!

Vet inte. Men känns bara som om han behöver någonting annat. Som om inte det här "familje" livet är någonting för honom. Hoppas att jag inte har rätt och att det är bara mitt huvud som spelar med mig.
Känns bara som om det gamla livet är mera intressant än det kommande nya.
Tillika är det som om jag, "vi" inte är tillräckligt för honom och han som skulle måsta "hitta nåt annat".

Inte då ordagrant men i alla fall.

Hoppas inte det. Hoppas det räcker för honom, det hur jag känner för honom. Vet inte vad jag skulle göra utan han! Finns ingen annan som skulle kunna ta hans plats. Varje gång man ser honom blir man varm inombords. Kan inte få nog av honom!

Skall väl sluta nu innan ilskan börjar bubbla upp över annat som snurrar runt i huvudet på en nu.

Hoppas allt som tidigare varit bara skulle vara klart för honom. Skulle verkligen inte orka en gång till med liknande. Verkligen inte.

Men i alla fall. TAck för mig för denna gång!