Fick ett samtal idag på kvällen. Var min farmor som ringde och ville nu höra hur allting är. Talade lite om vädret och dyligt. Mot slutet av samtalet frågade hon om en ros som funnits vid min gamla morfars grav.
Saken är nu då den. Har alltid haft min über ljuvliga gamla morfar vid min sida. Han har funnits där för sin familj i vått och torrt. Det absolut viktigaste för honom var hans familj och vänner, så humoristisk och empatisk. Den bästa av de bästa.
Han avled den 17.2 2009. Var en så otroligt hemsk och tung dag. Fysiskt och psykiskt. Hade jobbat 4 timmar och hade 28 timmar kvar ennu... Alltså inte roligt på nåt vis! Trodde jag ordagrant skulle få något fel!
I alla fall. Hade inte förväntat mig att han skulle gå bort ennu. Inte på en tid!
Han dog i en massiv infarkt... Alla organ slutade upp att fungera efter en tid då de hade tagit så stor skada av det hela!
Var så otroligt svårt för mig att förstå det då största delen av min utbildning har varit baserad just på detta. Hur vi som första vårdare skall hantera och behandla och hjälpa en sån här patient.
I alla fall. Han gick ju då bort före min dimission. Vilket var tungt. Otroligt för oss alla. Hade då dimissions fest söndagen den 31.5, dagen efter min gudsons/brors dop. Så jag åkte efter min dimissions fest till gamla morfars grav och lade en stor ros på hans grav. För att han cokså skulle få ta del av festen. Ville ju så klart att han skulle få vara med och få se sitt första barnbarns barn få ett yrke...
Farmor ringde i alla fall idag då och frågade sedan om det var jag som hade lagt den på graven... Allting jag försökt bearbeta hittills har rivits upp igen. Absolut inget illa menat mot farmor. Men det var så tungt tillika. Förklarade snällt för henne varför jag lagt den där och erkännde då jo att det nog var jag som hade lagt den.
Med tanke på lillen som inte är född ennu. Hade så sett fram emot att gamla morfar skulle få träffa h*n.
Känns så underligt då en person som alltid funnits där för en plötsligt inte längre är det. Inte längre är en del av ens vardagliga liv.
Kom på någonting nu som jag inte ens tidigare tänk på. Gudars vad ajg saknar honom!
Jobbigt det här med att vara så himla känslig för allting! Redan att jag tänker på honom kommer tårarna i ögonen och ne så otroligt stor klump sätter sig i halsen på en! En så stor del av en gick bort då han gick bort.
Vet att han sitter där uppe någonstans och säger till oss vardagligen att inte sörja honom. Utan glädjas för att han kommit till ett bättre ställe och att han alltid kommer att se över oss. Men endå... Han är inte HÄR med mig, kan ju inte se honom, kan ju inte tala med honom, ge honom en kram.
Ush vad tungt det blir.
För att inte vara så totalt deprimerade, fick anställning på ekåsen avd.6. Sjukledighet till slutet av Juli som jag vikarierar. Någonting att göra i alla fall på dagarna. Jäklig helg framför mig. Lördag: kväll, Söndag: morgon+kväll, alltså från 07.00-20.30
Jätte kul!
Timmarna måste stämma!
Fick färdigt säga till om dagarna jag skall vara borta hos rådgivningen och på ultraljud. Tur var!
Annat kul som har hänt. Kollat runt på bebis saker idag. Skötbord, spjälsäng osv. Får nu se när lönen kommer hurdan den är så att man kan börja inhandla det så småning om. Så skulle man ha det undan.
Skall väl se efter lite bebis kläder och bebis sängkläder också så småningom! Riktigt kul att se på saker åt småttingar!
Nåjaa.. Får vara allting för denna gång. Medan man ennu har förståndet kvar.
Skall tröste äta en Domino glass och tänka lite på gamla morfar...
Så tack och god natt för min del!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar